Att rädda liv

Pixabay

Att rädda liv

-Jag vill att du ska tacka din mamma för att hon räddade min pappas liv.

Orden yttrades av en person som bara 3-4 år tidigare varit en av mina bättre vänner och som jag hängt med, sovit över oss, åkt till landställen ihop med. Det var någon gång i högstadiet eller gymnasiet, jag minns inte vilket och kompisgäng var i förändring men ändå var det så nära. Min mamma hade räddat livet på hans pappa…hans pappa som jag hade lyssnat på när han läste högt ur sagoböcker jag redan läst, när han bjudit på mat, eller välkomnat mig hem.

Räddat hans liv.

Mamma var husläkare, men för mig var hennes jobb bara en plats jag cyklat och besökt henne på när jag haft tråkigt på semestern. Jag hade inte reflekterat så mycket över vad hon gjorde. Men i det här fallet hade hon undersökt min väns pappa, funnit tecken på begynnande cancer, skickat honom på remiss och i förlängningen varit delaktig till att han överlevde än livsnödvändig behandling.

Det var första gången polletten trillade ned gällande vad hon jobbade med.

Den 14 december 2019 samlades 3000 människor för att protestera mot omorganiseringar och varsel inom sjukvården i region Stockholm. Sjukvårdsmarschen gick från Norrbro till landstingshuset i centrala Stockholm. Region Stockholm hade hittills under 2019 varslat 1250 tjänster inom vården. Det är nu halvt år sedan sjukvårdsmarschen ställdes in. Minns ni den ens? Läkare, sjuksköterskor, undersköterskor – alla som jobbar i vården – skulle demonstrera för sin rätt till en dräglig arbetssituation. Mot nedskärningar, hur allt färre tvingades göra allt mer med fortsatta varsel av anställda. Utbrändhet, gråt, patienter i korridorerna, onödig död. Hjärtskärande vittnesmål om folk som dött och maktlös personal som visste att de inte hade behövt ske om resurser funnits.

Äntligen hade det börjat ske en mobilisering för att förhindra nedmonteringen av svensk vård. Det fanns ett hopp, kanske kunde man börja stå emot.

Men marschen ställdes in och nu jobbar vår sjukvårdspersonal ännu hårdare under pandemin i ett ännu mer pressat läge där ännu fler människors liv står på spel. De har vårt öde i sina händer. De står sig frontlinjen för vårt samhälles överlevnad i kampen för att rädda livet på våra vänner och familjer.

De är hjältar – men de var hjältar även innan epidemin under 20 år av nedskärningar, försämrad arbetsmiljö och ständigt ökad arbetsbörda.

En dag kommer det värsta av pandemin vara över men då kommer all personal tvingas jobba i kapp allt de skjutit upp, alla inställda operationer som nu ska genomföras. Samtidigt fortsätter sjukhusen att varsla om att sparka de som nu sliter för våra liv. De kommer försöka motivera det med det nya ekonomiska läget.

En dag får vi rösta igen, då ber jag om en enda sak. Gör vårdpersonalens arbetssituation till den enda frågan du bryr dig om, den som går före allt. För det är de personerna som nu riskerar sina liv och sin hälsa för dig, mig, vår familj och våra vänner.

De kämpar för oss. Kämpa för dem.

Skrivet av Hampus